On the roads mot Austin

Dag 1: Från Trinidad genom New Mexico till Wichita Falls

Vi började dagen i Trinidad, Colorado, precis på gränsen till New Mexico, och efter en frukost (som tyvärr var lite over-hyped) hoppade vi in i bilen. Vi hade planerat för en ganska lång resdag, sju timmars ren körning utan stopp, så vi startade tidigt och rullade iväg vid åttatiden.

Första stoppet låg en timme bort: Capulin Volcano National Park. Alltså ännu en nationalpark (så att vi återigen kunde använda vårt America the Beautiful-pass), den tredje och sista parken som var rimlig att besöka på vägen. Precis som det låter är det en vulkan, och den ligger mitt ute på New Mexicos prärie och sticker verkligen ut då allt annat är platt. En bra dag med bra sikt, vilket vi hade, ska man kunna se fyra olika delstater därifrån: Colorado, Oklahoma, New Mexico och Texas.

Vi åkte först till besökscentret nere vid foten och checkade in, alltså visade upp vårt pass. Här fanns ingen vägbom eller kontroll som det har funnits i de andra parkerna, utan man fick frivilligt anmäla sig och visa upp passet. De kollade också om det fanns parkering uppe på toppen, för den är liten, kanske 20 platser. Vi kom en halvtimme efter öppning så det var inga problem, utan vi blev bara uppskickade. Sen körde man upp, och runt, och runt, och runt. Utan något som helst räcke. Så det kändes verkligen som att vara på högkant med fin utsikt och samtidigt lite läsigt (tänk om man kör av vägen!?) på samma gång. Väl uppe var det ganska lugnt, kanske hälften av platserna tagna, så vi var inte först men ganska tidiga.

Det fanns två olika trails man kunde gå: en som går runt själva kraterkanten, och en som går ner i kratern. Vulkanen är utdöd sedan länge, så det kändes lugnt. Vi började med att gå runt kanten, ungefär en och en halv kilometer, och eftersom det var tidigt på morgonen var det inte jättevarmt, men det var stekande sol nästan hela vägen förutom vid de få träd som gav lite skugga.

En cool detalj: en bänk en bit under toppen hade blivit träffad av blixten, och en bit av den hade flugit av. Den biten hade de nere på besökscentret med en lapp om att den kom från bänken på toppen. Bredvid bänken stod en skylt med budskapet: ser du en blixt, spring. Det är ju inte optimalt att stå på toppen av en vulkan full av järn.

Sen såg vi en annan grej: av någon anledning är det massor av nyckelpigor där uppe. De lägger ägg i träden varje sommar, så de samlades i stora mängder och täckte trästammarna. En av dem hamnade i Ludvigs sko, så den fick evakueras ASAP! Det fanns mycket annat att kolla på också, t.ex. stora fåglar som cirkulerade och geckos. Väldigt lugnt var det också. Vi såg folk på håll längs kanten hela tiden, men vi mötte i princip ingen.

När vi kommit tillbaka efter att ha gått hela varvet gick vi ner i kratern, vilket var ännu kortare, bara några hundra meter. Det var inte jättemycket att se där nere, bara lite lava och sten, och det blir väldigt varmt i den där grytan eftersom det inte blåser något alls, så det blev mest att gå ner och sen upp igen. All in all blev detta ett väldigt bra stopp, och det var tur att vi kom när vi kom, för när vi kom tillbaka till besökscentret hade det hunnit bli fullt på parkeringen på toppen och därför hade de börjat med ett system där man fyllde i sitt telefonnummer och fick ett sms när det var ens tur att åka upp. Vi köpte en magnet (såklart) och lite annat smått och gott, innan vi körde vidare in i Texas.

Vi väntade ett tag på att det skulle dyka upp en rastplats att stanna på, eftersom vi hade med oss lunch i form av resterna från den kinesiska restaurangen vi åt middag på dagen innan. Vi hade åkt förbi en rastplats, sade att det var för tidigt och att vi siktade på nästa, men det kom aldrig någon "nästa". De bara slutade helt med rastplatser. Så vi stannade på en mack istället och åt våra rester. Vi var väldigt hungriga vid det här laget, och även om maten var kall och lite torr var det väldigt gott.

Nästa riktiga stopp var Cadillac Ranch utanför Amarillo, som är typ tio Cadillacs nedbankade i marken på rad. Det var väldigt mycket folk där, massor som parkerat längs vägen, och det är både lite roligt och lite sorgligt på samma gång att det var fler personer här än i några av nationalparkerna vi besökt. Det var stekhett, och det luktade så otroligt mycket sprayfärg i hela området för tydligen är hela grejen att man ska klottra på allt, på vägen och på bilarna, och det var precis vad alla höll på med. Vi tittade en stund och gick sen tillbaka till bilen. Ett kul stopp, och skönt att sträcka på benen efter fyra timmars körning.

Nästa stopp var bara 20 minuter bort: vårt andra Buc-ee's någonsin. Och det var fantastiskt! Emelie fick till och med träffa Mr. Buc-ee himself. Vi köpte lite Beaver Nuggets och banana pudding, och Ludvig hittade en Jolt-cola. Sen var vi nöjda, vi hade ju varit där ganska nyligen, så vi hoppade in i bilen igen. Då var det ungefär tre och en halv timme kvar till hotellet vi bokat i Wichita Falls. Emelie hade koll på väderrapporten hela tiden och såg att vi skulle behöva åka igenom något som var rött på kartan, alltså max regn, så vi förberedde oss på det.

Efter nån timme kom vi fram till orten Childress, där vi egentligen hade tänkt bo, eftersom vi redan kört sex timmar. Men allt var fullbokat där förutom ett Super 8 som kostade 2500 spänn, vilket kändes helt orimligt, särskilt eftersom det inte ens var ett bra Super 8 (typ 2,9 i betyg). Så det var tur att vi inte bokade där.

Fööör när vi kom fram till stan började det verkligen ösa ner. Vi har aldrig sett det regna så mycket, det var helt sinnessjukt. Och när vi kom in i själva orten såg vi hur vattnet började samlas på vägen, och vi kände: fan, det här är en av de där Southern Texas-översvämningarna som varit i nyheterna de senaste dagarna. Men alla andra körde på, så vi körde också, och vi åkte alltså rakt igenom en flashflood. Det gick bra, men det var lite läskigt. Det bara fortsatte ösa ner samtidigt som att det kändes som att det blev djupare och djupare vissa sträckor. Det blev ännu värre av att när folk körde om oss stänkte det upp så mycket vatten på hela vår bil att det kändes som att någon hade dumpat en stor hink med vatten över oss. Vi såg till slut ljuset i tunneln en bit bort, och när vi väl kom ut på andra sidan var vi båda lättade. Det kändes som helt rätt beslut att inte bo i Childress, nu när vi sett vad de behöver hantera de kommande timmarna!

Motellet vi kom fram till var helt okej, ett bra basic stopp till väldigt bra pris. Det låg dessutom precis bredvid en Whataburger, som stod på vår fast food-lista. Det började dock lite knackigt, med att vi försökte beställa online i typ en kvart utan att lyckas. De ville helt enkelt inte ta våra pengar. Det kändes som recreation.gov all over again, bara charge declined och cancel om vartannat. Vi försökte med PayPal, kreditkort och Apple Pay, alltså varenda option de hade, och ingenting funkade. Så vi gick till slut till själva restaurangen och beställde istället. Viben var lite konstig, med en hel scoutkår på plats vilket ledde till extremt hög ljudvolym. Men maten var i alla fall väldigt god!

Dag 2: Wichita Falls till Austin

Vi vaknade upp på vårt Best Western efter en liten sovmorgon (som kanske inte blev så lång som vi tänkte p.g.a. vi har bytt tidszon igen och faktiskt förlorat en timme igår). Frukosten var en "hot breakfast" med ägg, sausage patties och sånt, men ingen av oss var särskilt hungriga, så vi tog lite basics och nöjde oss med det.

Sen gav vi oss ut på vägen igen, och idag har egentligen bara varit en lång resdag. Vi hade ett par inplanerade stopp i form av två Buc-ee's, det första stoppet blev efter ungefär två timmar för en välbehövlig tankning. Vi tror inte att tanken varit så låg någon gång under hela resan. Men nu förstår vi systemet här, och man litar på att det finns tillgång till bensin. Sträckan vi kört idag är en av de mest tätbebyggda hittills, stad på stad på stad med 5G hela vägen, medan vi tidigare varit på mycket mer remote ställen där man vill ha fulltank hela tiden.

Det har också varit väldigt mycket trafik idag. Hela vägen från Wichita Falls till först Fort Worth och sen Austin har varit fullpackad med bilar, men det är ju också ganska stora städer. Fort Worth sitter ihop med Dallas, men Fort Worth är väldigt stort bara det. Så det var konstant mycket folk, stora vägar och massa moment av att hålla koll på vilken fil man ska ligga i, med upp till fyra nivåer av vägar ovanpå varandra som mest. Helt galet.

Vi tog oss trots allt till dagens andra Buc-ee's! På denna var det precis som på förra väldigt mycket folk. När vi kom in och gick mot toaletterna var det ingen kö alls till killarnas, medan tjejernas kö gick genom halva butiken. Och det här är en enorm butik, så det är verkligen jättelångt, minst hundra personer. Vi älskar Buc-ee's, men det här blev överstimulerande. Den i Colorado var betydligt lugnare. Nu har vi gjort det här fyra gånger och vi känner att det räcker. Vi är klara med Buc-ee's. Vi har köpt massa merch, vi har köpt massa snacks. We are Buc-ee ✌️

Sen hoppade vi in i bilen igen för den sista dryga timmen till hotellet, som gick bra, även om det var stressigt och lite oklara vägval på slutet. Vårt hotell ligger precis vid interstate:en och bara 10-12 minuter med bil från flygplatsen, så det kommer bli enkelt att ta sig dit sen. Vi checkade in och kollade på slutet av VM-finalen. Vi hade glömt bort att den var idag men kom ihåg så vi hann se Spanien göra mål i förlängningen. Det verkar inte som att det hände så mycket innan dess ändå, i alla fall inte enligt kommentatorerna på Fox.

Efter matchen chillade vi ett tag innan vi bestämde oss för att gå till restaurangen som sitter ihop med hotellet. Tack vare vår platinumstatus på hotels.com hade vi fått en voucher för två drinkar, en margarita och en Boba tea. Konstig kombo, och man fick inte välja, men det var det vi fick. Ludvig tog margaritan och Emelie fick en Boba tea.

Sen blev det sushi! Den här gången inga skärmar (som i Montreal), utan en servitör som kom fram med jämna mellanrum och frågade om vi ville ha något mer. Så vi beställde in massa olika rullar, nigiri, och annat - så mycket vi orkade, tills vi var mätta. Men då behövde vi ju äta efterrätt också, så vi beställde in allt på efterrättsmenyn och tömde den! Det var bara friterade grejer: friterade Oreos, friterad banan och friterade Twinkies, vilket är helt sinnessjukt, plus vaniljglass.

Så nu är vi rätt slut och väldigt mätta. Men vi är framme i Austin. Vi hörs!