Country roads, take me home... 🎵

Dagen började i Chicago med den trevliga inkluderade hotellfrukosten. Det var dock kö och fullt vid pannkaksmaskinen, så det blev inga pannkakor, men vi överlevde.

Efter frukosten hade vi tid att döda, eftersom pickup för hyrbilen var klockan tolv. Så vi tog en sista sväng ut på Chicagos gator, gick ner för Magnificent Mile och styrde mot stranden vid Lake Michigan. Det var otroligt varmt och stranden visade sig dessutom ligga på andra sidan en motorväg, så vi fick leta oss fram till närmsta underpass för att fly undan den stekande solen, vilket var en bit. På vägen såg vi dock ett par roliga saker, bland annat vad som verkade vara en vattenpolo-turnering med massor av lag, samt flertalet löpare som verkade ha deltagit i något lopp. Därefter gick vi upp till kanalen där vi tagit vår båttur, spanade in läget, och vände till slut tillbaka mot hotellet. Vi stannade också till på en Trader Joe's för att proviantera inför den kommande bilresan.

Sen bar det av till hyrbilsstället. Vi hade, utan att riktigt ha tänkt igenom det, valt det mest centrala hyrbilsstället i hela Chicago, mitt i The Loop. Emelie hade läst en hel del negativa recensioner om att de inte hade bilar och alla möjliga saker som kunde gå fel, så vi var lite spända. Men: när vi kom fram var vi de enda där, vi fick hjälp direkt, och de ställde typ två frågor innan vi fem minuter senare satt i bilen.

Och det var ingen liten bil! Vi fick en Toyota RAV4, 2026 års modell, en gigantisk SUV. Inte topputrustad, men jämfört med Saaben hemma är den extremt modern: USB-C-laddning, CarPlay, adaptiv farthållare och lane assist. Så Ludvig körde knappt, han höll mest i ratten och lät bilen sköta resten.

Vi hade kollat noga i förväg hur vi skulle ta oss ut, och det gick förvånansvärt smidigt. Att köra kändes helt naturligt nästan direkt, vilket är lite sjukt med tanke på att det var första gången i USA, och mitt i en storstad dessutom. Inga vägarbeten, inga omdirigeringar, inga konstigheter; vi kunde följa Google Maps till punkt och pricka. Fem-tio minuter senare var vi ute på motorvägen, Interstate 55, som vi sen mer eller mindre skulle följa hela dagen. En rolig detalj: bilen är Floridaregistrerad. Så vi kör runt med Sunshine State-skyltar. Vi har blivit Florida-man (and woman).

En timme senare stannade vi för första gången, på en Culver's. Fast food alert! Och vi måste säga att vi är ganska imponerade: väldigt gott, rent och fint, och trevlig personal. Det enda vi missade var att man faktiskt kunde beställa med mobilen vid sin plats, så vi stod och kämpade vid kassan istället. Kvinnan där var jättegullig och frågade var vi kom ifrån och varför i hela världen vi var i Diamond, Illinois. En fullt rimlig fråga som vi inte hade något bättre svar på än att vi passerade igenom. Just driving.

Vi körde vidare ungefär en timme till nästa stopp, Pontiac, där vi hade lagt in vad vi trodde var ett litet museum om Route 66. Det var inte litet. Det var en hel fyravåningsbyggnad med allt möjligt: inte bara ett Route 66-museum, utan även ett militärmuseum, ett Titanic-museum och en utställning med flera möblerade rum från 40-talet. De hade verkligen packat in allt de kunde. Kul, och gratis!

Han som jobbade där frågade var vi kom ifrån, och när vi sa Sverige svarade han att han haft två andra svenska sällskap där samma dag. Så vi kände oss inte särskilt unika. Tydligen är det helt standard att svenskar dyker upp i Pontiac. Han frågade också om vi hade påbörjat vår Route 66-resa i Chicago, vilket vi tekniskt sett inte hade: vi svängde av på Route 66 först efter vårt Culver's-stopp, så vi hade typ kört några meter av den. Men vi var där nu i alla fall! Vi tog en massa bilder på alla Route 66-murals i stan, och centrum var väldigt litet, i princip ett kvarter runt torget.

Sen in i bilen igen och vidare på Route 66 hela vägen till Lincoln, där vi försökte hitta The World's Largest Railsplitter Covered Wagon. Vi körde dit. Och där fanns ingen världens största vagn. Den hade tydligen flyttat in till stan, och vi stod bara på kanten av en gigantisk, helt tom parkering. Men vi försökte i alla fall.

Under tiden passade vi på att boka kvällens hotell. Vi hade spanat in ett Super 8 som fått recensioner i stil med "det bästa Super 8 jag någonsin bott på", vilket kändes lovande med tanke på att Super 8 inte direkt är känt för att vara toppen. Ett budgetmotell för 800 kronor, vilket är jättebilligt, särskilt så här på sommaren. Och det uppfyller vår standard! Rummet är gigantiskt och luktar bara lite inrökt. Det finns till och med pool. Helt sjukt! I övrigt väldigt basic och bra.

Motellet låg dessutom bredvid en Taco Bell, så det kändes som ett självklart val för kvällen. Ludvig hämtade vår onlinebeställning och kom tillbaka med en påse full av Crunchwrap Supreme, en Gordita Crunch, en liten ostgrej och lite Cinnabons till efterrätt. Vi har ätit Taco Bell flera gånger förut, så det primära målet den här gången var egentligen att testa en Baja Blast. Och den var... sjuk. Som man ser på bilden ser den nästan radioaktiv ut, och det känns inte som att man borde dricka den. We did, and we live to tell the tale.

Nu ska vi planera lite inför morgondagen. Vi hörs imorgon, see you on the road!