The Windy City 💨

Vi började dagen med den tydligen inkluderade frukosten på hotellet, som var en trevlig överraskning. Inte bara kontinentalt utan även varma alternativ som ägg, bacon och korv, plus en pannkaksmaskin (som visserligen nästan fått slut på smet, men vi fick en ändå). Vi hade nästan glömt bort att den ingick (eller så visste vi inte alls).

Dagens första mission var arkitektur-turen med båt. Vi hade både frågat AI och kollat runt om vad man absolut inte får missa med en enda heldag i Chicago, och i princip alla sa samma sak: ta arkitekturturen. So we did. Och det var en väldigt bra tur, vår guide hade jobbat som guide i elva år och man märkte att han hade full koll, med massa kul information. Det var soligt och egentligen inte jättevarmt, men att sitta i solen så länge gjorde det ändå ganska hett, så det var skönt varje gång vi fick skugga under någon av broarna (och vi bytte sida flera gånger så solen inte låg på exakt samma ställe hela tiden). Väldigt kul att se alla byggnader och höra om de olika arkitekturstilarna, från Great Gatsby-doftande art déco till det mer funktionella 70-talet och framåt. Nittio minuter som kändes korta, man passerade visserligen vissa saker igen, men guiden hade alltid något nytt att säga. Vi tog väääääldigt många bilder.

Efter en liten teknisk paus vid hotellet gick vi ut på lunch, till ett ställe som heter Portillo's - känt både för sina hot dogs (som hela Chicago är känt för) och sina Italian beef sandwiches. Och ja, detta är en snabbmatskedja, så den kommer att rate:as. Vi kom precis innan lunchrushen så det var ganska lugnt, och vi kunde beställa på skärmar, vilket gav en bra överblick av menyn. Sen strömmade folk in strax efter oss och det blev lite kaos vid upphämtningen, men det löste sig. Vi tog en Italian beef sandwich, en Chicago-style hot dog och lökringar, allt var extremt gott. Trots att en Chicago-style hot dog inte har någon ketchup men däremot både pickles och senap (som Ludvig fortfarande inte gillar) tyckte han den var jättegod: bra korv, bra bröd och massor med topping. Italian beef-mackan var doppad i buljong och därför väldigt moist på ett bra sätt, bara bröd och biff, doppat i spadet, jättegott. Vi tog en fruit punch som dryck till som inte var så god, men vi gillar ju inte fruit punch och tog den mest för att testa.

Därefter gav vi oss ut på en promenad för att hitta efterrätt i form av popcorn: Garrett's Popcorn, känt för sin mix av ost- och karamellpopcorn. Det låter helt sjukt, men det var jättegott, en fantastisk kombination av sött och salt. På vägen sprang vi förbi starten av Route 66 och tog lite foton, vilket kändes rimligt eftersom vi kommer köra bitvis på Route 66 nu. Sen tog vi en Slurpee från 7-Eleven (vi fick en Lil' Big Gulp-mugg men körde på en Slurpee), med smaken Grapefruit Powerade, väldigt god. Vi satte oss i Millennium Park och avnjöt hälften av våra popcorn och Slurpeen, och alldeles runt hörnet hittade vi sen The Bean (eller Cloud Gate som den egentligen heter)! Det finns inte så mycket mer att säga om den än att den är The Bean. Fantastisk!

Sen begav vi oss mot planetariet, som låg en dryg 40-minuterspromenad bort men som skulle ha den bästa (gratis) utsikten över skylinen. Det var varmt och kändes långt. När vi väl kom fram behövde vi en glasspaus, där Emelie tog en Svampbob-glass bestående av så konstiga ingredienser att den varken var en isglass eller en vaniljglass, och vad den faktiskt bestod av ville vi inte veta. Den smälte så fort att det blev glass överallt; aldrig har en glass varit så sloppy. Ludvig tog en chocolate chip cookie ice cream sandwich, lite mer standard och väldigt god. Välbehövlig energi. Sen gick vi runt hörnet från planetariet och möttes av hela Chicagos skyline.

Och som om vi inte gått nog bestämde vi oss för att gå från planetariet till Navy Pier, en timmes promenad ungefär samma väg tillbaka som vi kommit. Fin utsikt över Lake Michigan, men långt, och det blev väldigt varmt. Vi var så trötta att vi knappt tog några bilder. Vi gick runt hela piren utan att ta en enda, båda väldigt slut och allmänt irriterade, men vi överlevde. En lemonad (egentligen en frozen lemon shake-up) gav oss lite liv tillbaka och det gav oss energi att ta oss till Chick-fil-a, dagens sista mål. Vår dom: det låg på ungefär samma nivå som Raising Cane's, kanske liiite bättre, svårt att säga. Ludvig åt Chick-fil-a senast han var i USA för många år sedan och tyckte inte alls det var gott då, men det var för att han inte fick någon sås. Denna gång såg vi till att vi fick sås, och den gjorde verkligen the heavy lifting, utan den hade det nog varit lite tråkigt.

Vi tog med maten till hotellet och satte oss i sängen, där vi nu suttit sedan dess och är allmänt slut. Vi landade på stabila 26 000 steg idag. Nu ska vi packa ihop lite, för imorgon åker vi, då börjar nämligen vår roadtrip. Vi får se var vi är någonstans när vi hörs nästa gång. Hej då!