The Great Sand Dunes of Colorado!?

Vi började dagen i Grand Lake, och eftersom det inte ingick någon frukost lämnade vi direkt bara. Vi tog varsin Lucky Charms Treat i bilen och satte fart mot dagens första stopp: Silverthorne Outlets, för Ludvig ville köpa lite Ralph Lauren-tröjor. Först gick vi in i Columbia Factory Outlet, där Ludvig köpte två grejer, en hoodie och en t-shirt, till väldigt bra pris. Sen gick vi in på Ralph Lauren. Och visst är det billigare än i Sverige, men det var inte så att man kände sig manad att köpa hur mycket som helst, så det blev två t-shirts, vilket var målet. Sen fanns det inte så mycket mer intressant där, så vi hoppade in i bilen igen.

Vi satte GPS:en på en restaurang som hette Otto's med väldigt bra recensioner som vi hittade på Maps när vi letade efter lunch. Den låg i en liten ort som heter Fairplay, och verkade vara ett av stadens populära lunchställen. Det var väldigt mycket folk på den lilla parkeringen, men vi lyckades få den sista "riktiga" platsen bakom kiosken. När vi sen ätit klart och gick ut hade folk parkerat lite hur som helst, typ mitt i gatan, så det var inte så noga uppenbarligen. Vi hade läst att deras veganska burrito skulle vara väldigt bra, så den tog Emelie. Ludvig tog deras signatur, en fried chicken sandwich, och trots att han har en aversion mot friterad kyckling utan sås (vilket det här var) smakade den ändå väldigt gott. Så vi var väldigt nöjda. Värt att notera är att deras toalett var South Park-utsmyckad, eftersom serien inspirerades av just småstäder i Colorado, inte så långt ifrån där vi var.

Sen in i bilen igen, och den här gången var det en lite längre körning, drygt två och en halv timme till nästa mål: Great Sand Dunes National Park. Vilket är precis vad det låter som, alltså en liten öken mitt i Colorado med bara massa sand. Vi var lite oroliga först, för himlen såg väldigt mörk ut och vi körde igenom ett rejält oväder på vägen dit, så vi tänkte att vi kanske bara skulle vara där en halvtimme innan vi hoppade in i bilen igen för att inte fastna i regnet.

Men vi kom fram och det var soligt och ganska mycket folk. Man kommer från parkeringen in på vad som kändes som en strand i början, för det var så platt, men sen tornade sanddynerna upp sig, och de är gigantiska. Det är ju berg, flera hundra meter höga. Vi hade tur med vädret så det blev inget regn (än), så vi bestämde oss för att gå högre än vi tänkt från början och tog en av de första topparna. Det är oförskämt jobbigt att gå uppför i sand. Men det var jättekul, och på vägen ner kunde man börja glida i sanden.

Man får också väldigt mycket sand överallt: sand i munnen, sand i ansiktet, sand i ögonen och hur mycket sand som helst i skorna. När vi kom tillbaka och hällde ur skorna var det sin beskärda del. Det kändes som att skorna hade krympt några storlekar eftersom de innehöll så mycket sand! Det var också så konstigt när man klev av sanden upp på "fastlandet" igen, för fötterna var inte alls vana vid att inte sjunka ner för varje steg. Ungefär som att gå i land efter att ha varit på en båt länge!

När vi kommit ner från sanden såg vi att ett rejält oväder var på väg in, så vi hade väldigt mycket tur att det höll sig så fint som det gjorde i den dryga timmen vi spenderade där. Vi sandade av oss det sista och åkte till besökscentret, som vi tyvärr inte hann till innan de hade stängt giftshopen. Vi åkte därför till en liten bensinstation/butik/restaurang/camping som låg någon minut utanför själva nationalparken.

Sidenote: Hela anledningen till att vi gjorde det här besöket i Great Sand Dunes NP var ju att vi köpt America the Beautiful-passet för 250 dollar, som ger tillgång till alla nationalparker i hela USA under ett år. Vi kände därför att vi behövde använda det till mer än bara Rocky Mountains (även om det varit värt det bara för Rocky Mountains), så för att göra det ännu mer värt känner vi att vi måste åka till så många nationalparker som möjligt, och den här låg (typ) på vägen.

Vi svängde i alla fall in till den lilla kiosken, kom in, och märkte att alla lampor var släckta. Det var tydligen strömavbrott, så det fanns ingenting kallt, vilket tyvärr var precis det vi ville ha, en kall dricka, eftersom man blir väldigt törstig av att kämpa i sanden. Vi lyckades i alla fall köpa en magnet, vilket var tur eftersom vi inte hann göra det i besökscentret! De tog bara cash eftersom det var strömlöst, men det hade vi som tur var, så det var inga konstigheter.

Sen var det egentligen dags att åka till vårt sista stopp, vårt motell, ett Super 8 (igen) som fått ganska bra recensioner. Vägen dit tog ganska lång tid på grund av massa vägarbeten med enorma köer och kilometerlånga enfiliga sträckor... Men vi lyssnade på ljudbok, så det gick ändå bra! Vi kom till slut fram till motellet och möttes av två kvinnor, riktiga original, varav en hade svenskt påbrå, så vi pratade lite om det och fick rekommendationer på var vi skulle äta middag. Vi tog en av rekommendationerna och åkte till vad som verkade vara Trinidads populäraste restaurang, en kinakrog vid namn Wonderful House. Eftersom det var fredag kväll var tydligen halva Trinidad ute och åt och stället var nästan helt fullt, men vi fick en plats.

Vi bestämde oss för att köra på "Happy Family Dinner", som började med lite förrätt i form av vårrullar, friterade räkor, krabb-rangoon, och wonton-soppa. Och alltså, den soppan smakade Big Mac-dressing. Helt galet. Hade man mixat ut den med majonnäs hade man fått Big Mac-dressing rakt av. Den var god, men det var rätt svårt att komma över hur mycket den smakade Big Mac 🍔 Sen fick vi in våra varmrätter, som bestod av sweet and sour chicken, en biffrätt, och fried rice, och allt var jättegott. Det var också väldigt mycket mat, så nu kan man snacka värde! Till skillnad från tidigare måltider, som igår när vi betalade nästan 80 dollar för lunch, betalade vi nu 50 dollar (inklusive dricks) och fick tre boxar takeaway med oss som vi ska äta till lunch imorgon. Så det var jättenice, en riktigt bra rekommendation!

Sen hoppade vi in i bilen och körde tillbaka till motellet för att ta en dusch, för det var fortfarande så mycket sand i skorna och strumporna och överallt.

Imorgon siktar vi på att köra till ytterligare en nationalpark och allmänt ta oss närmare Austin, Texas, vår slutdestination. Så sjukt att det börjar närma sig slutet på den här resan. Det är galet. Vi hörs imorgon!