Nu vet vi varför folk inte åker Amtrak till Montreal
Igår var det dags för den stora prövningen: att ta Adirondack-tåget med Amtrak hela vägen från New York till Montreal. Vi gick upp ganska tidigt, och med "ganska tidigt" menar vi klockan sex, vilket kändes rejält jobbigt efter ett par intensiva dagar i New York. Man hade nog behövt lite mer skönhetssömn, men vi kämpade på.
Vi promenerade de dryga 20 minuterna till stationen, som är typ Penn Station men typ inte, en egen stor hall (Moynihan). Vi hittade ändå check-in-stället ganska snabbt tack vare en liten skylt, fast den stod egentligen för ett annat Kanada-tåg (Maple Leaf) som skulle gå en timme innan vårt. Vi var såklart ute i extremt god tid. Kvinnan i luckan frågade om vi skulle till Kanada, vi sa ja, och så checkade hon in oss, kollade passen och gav oss en stamp of approval innan hon insåg att vi inte skulle med det tåget och istället bad oss komma tillbaka om en timme.
Så vi gick och åt frukost istället. Vi hittade en bagel med plain cream cheese den här gången, en apelsinjuice, och Emelie tog en matcha. Vi satte oss först vid en random vägg med utsikt över hallen, för det finns inga bänkar någonstans, något stationen tydligen fått mycket kritik för. När vi såg andra börja ställa sig i kön bestämde vi oss för att göra likadant, och plötsligt var vi tvåa på tur att borda. Där stod vi sen i typ 45 minuter, och Ludvig passade på att springa iväg och köpa en stor banana pudding från Magnolia Bakery som färdkost.
När det väl var dags kom de och ledde oss till spåret, och vi fick gå på tåget före alla andra (som bara reste inrikes), en väldigt okaotisk process. Det verkade vara just för att vi skulle korsa gränsen, så vi slapp den där ökända Amtrak-shuffeln som vi läste om dagen innan. Eftersom vi var bland de första på tåget kunde vi välja precis vilken plats vi ville, och vi hade läst oss till att vänster sida är den bästa, så där slog vi oss ner och gjorde oss hemmastadda inför de kommande ~12,5 timmarna.
Sen började tåget rulla. Först en tunnel ut från Manhattan, och sen kom vi ut längs med Hudson River, där vi käkade vår banana pudding och njöt av utsikten. Och det var ärligt talat ungefär det vi gjorde resten av resan: satt och tittade ut genom fönstret fram till lunch, tog en liten tupplur, och köpte mat. Den absoluta highlighten blev faktiskt café-vagnen, dit Ludvig gick fyra gånger. Där hittade han sina nya vänner: en äldre man från New York och en lite yngre man som jobbade där, båda otroligt trevliga att prata med, riktiga karaktärer.
Efter ungefär åtta timmar kom vi fram till gränsen, och där hände det först inte så mycket. Sen kom en gränskontrollant in i vagnen och skrek åt alla om exakt hur man skulle fyllt i deklarationsformuläret, innan de började kontrollera vagn för vagn, och vår låg typ längst bak, så vi fick vänta länge. Själva utfrågningen gick fort för oss: de kollade passen, frågade vad vi skulle göra, och ville av någon anledning se vår hemresebiljett från USA (för att försäkra sig om att vi faktiskt åker hem till Sverige någon gång we guess). Det gick fint för oss, även om andra verkade ha det betydligt svårare. En person såg vi faktiskt aldrig komma tillbaka till sin plats... men han satte sig säkert bara någon annanstans. Säkert 🤔
Vi satt still vid gränsen i ungefär en och en halv timme, vilket ändå var ganska snabbt jämfört med de upp till två timmar vi hade läst att det kunde ta. Men sen, när vi väl började rulla igen, kollade vi på kartan och konstaterade självsäkert: det är ju bara 6 mil kvar, det är ingenting, det här kan vi typ gå, så det kommer gå fort. Fel. De ropade snabbt ut att det var två timmar kvar. Två timmar. På sex mil? Tåget kröp fram i typ 50 km/h, ibland 10 km/h, stannade om och om igen, och tog dessutom en lång loop runt Montreal. De sista två timmarna var därför riktigt sega, så nära och ändå så långt bort. Vi skulle egentligen kommit fram runt kvart över sju enligt tidtabellen, men det nya estimatet landade någonstans runt nio. Så det var minst sagt skönt att äntligen kliva av och få lite frisk luft.
Sen väntade en 20-minuters promenad till hotellet, som inte direkt var den mysigaste vi någonsin tagit, men det var en fin kväll, och bara runt 25 grader (nästan svalt med New York-mått!). Vi bor på ett "eco-hostel", vilket är precis vad det låter som! Vi checkade in, tog oss till rummet, och somnade i princip direkt. Man blir förvånansvärt trött av att resa i tolv timmar, även om man suttit ner hela tiden och till och med sovit bitvis.
Vi tror iallafall att vi har listat ut varför så få tar tåget mellan New York och Montreal. Och nej, det behöver vi nog inte göra om.
