Sista dagen i USA + hemresa

Sista heldagen

Sista heldagen i USA passade vi på att göra grejer som vi velat göra men inte hunnit med under de här veckorna. Efter att ha käkat den näst sista hotellfrukosten för resan åkte vi därför till ett shoppingområde tio minuter söder om hotellet, ett riktigt stort sådant med svenska mått mätt, där gick vi in på Barnes & Noble, som är typ Akademibokhandeln (fast större), eftersom Emelie ville dit. Vi gick ett varv och köpte varsin bok. Nice, men det kändes ändå skönt att inse att Barnes & Noble bara var som en större vanlig bokhandel, och det finns ju gott om engelska böcker i Sverige, så man missar inte så mycket där. Kul att ha varit där i alla fall! I samma område åkte vi till en Target och en CVS, för Ludvig ville köpa lite apoteksgrejer som är bannlysta i EU. Och så köpte vi även en stor påse Nerds Gummy Clusters, för det var det bästa godiset i USA. Överlag hade USA inte så mycket bra godis, men Gummy Clusters var by far bäst, särskilt just den här smaken, så den behövde följa med hem.

Sen var det dags för lunch, och då siktade vi in oss på In-N-Out, som vi haft höga förväntningar på. Efter att ha testat det skulle vi väl säga att det är USA:s svar på Max, eller åtminstone Max när det är som bäst. Det var väldigt fräscht och inte superfett, en väldigt clean smak. Fries:en hade nog stått framme lite för länge tyvärr, så de var inte toppen, men själva konceptet med Animal Style Fries var bra, och milkshaken (neopolitan aka all flavors in one) var god. High scores på alla våra kriterier!

Sen försökte vi komma på något mer att göra innan vi åkte hem, men vi kände att vi redan gjort det mesta, och vi var också i det där läget av "sista dagen, trötta, snart hemåt", så vi åkte tillbaka till hotellet. Eftersom det var så sjukt varmt testade Ludvig poolen som fanns på hotellet, och det var inte så svalkande men ändå skönt. Emelie satt bredvid och sippade på sin Texas tea som ju inte var så god, men kall. Bubbelpoolen som fanns på området var till och med för varm för att gå i, den måste varit 50-60 grader!

Vi chillade på rummet någon timme efter det innan vi tog oss till ett ställe vi kollat upp tidigare som heter Cidercade. Vi hoppade in i vår Waymo, vilket börjar kännas ganska normalt nu, och åkte iväg. Cidercade är basically en stor arkadhall med massa arkadspel plus egentillverkad cider på fat. Man betalade 12 dollar per person och får då tillgång till alla spelen, så man slipper betala för varje maskin, och sen kunde man köpa cider vid sidan av. Vi var där ett par timmar och spelade hockey, Pac-Man, Mario Kart och andra racingspel, och så vidare. Vissa spel var lätta att förstå, andra betydligt svårare att komma igång med. Vi testade också lite olika cidersorter, de flesta äppelcider med någon twist. Gött!

Sen hade vi egentligen bokat en båttur på Colorado River för att se fladdermössen som bor under en bro i stan, men medan vi var på Cidercade fick vi en notis om att turen var inställd. Staden hade utfärdat en varning om att man inte fick vara på floden på grund av alla översvämningar, så vi fick göra om kvällsplanerna. Vi bestämde oss för att gå till en restaurang vi hört bra saker om för att prova Tex-Mex, och gick längs The River Walk dit, vilket var väldigt najs (det enda dåliga var att det fortfarande var typ 40 grader kl 19). Vi kom fram till Joann's Fine Foods, som var väldigt populärt och helt fullt, så vi fick bara plats i baren. Vi tog olika sorters tacos: Ludvig tog crispy tacos och Emelie tog mjuka majstacos. De mjuka var nog bättre, de krispiga var lite tråkiga, men det var generellt väldigt fräscht med goda smaker. Vi tog en peach pie till efterrätt också, som var väldigt god men väldigt mättande.

Vi promenerade sedan till en gräsplätt under bron så man kunde se fladdermössen flyga ut därifrån. Grejen är att det bor typ en miljon fladdermöss under den bron, och efter solnedgången flyger de ut för att äta insekter, alla ungefär samtidigt. Det har blivit en av Austins största attraktioner, och det var mycket folk där, vilket stack ut efter att det annars varit ganska dött överallt hela resan. Vi satt kanske en halvtimme innan det började. Först kom det ut enstaka, och sen till slut kom de som en strid ström, tusentals. Svårt att fånga på bild, men väldigt coolt. Vi satt och kollade en stund innan vi tog vår sista Waymo tillbaka.

Hemresa

Nästa morgon åt Emelie en sista texasvåffla och vi packade ihop det sista innan vi körde till flygplatsen. Vi lämnade tillbaka bilen väldigt smidigt: man körde in genom en megaportal som fotade hela bilen, och sen parkerade man, en anställd tog ett varv runt bilen, och så lämnade vi nycklarna. Inga konstigheter, och till synes inga extra kostnader, faktiskt billigare än väntat eftersom vi lämnade tillbaka den mer än en timme tidigt. En väldigt bra upplevelse med tanke på hur nervösa vi var för hela grejen. Så många saker som kunde gått fel, men inget gjorde det! 🚗

Sen var vi alltså på flygplatsen fem timmar innan flyget. Vi behövde checka in en väska, så vi fick vänta på att incheckningsdisken öppnade, vilket den gjorde tre timmar innan avgång. Vi satte oss på den enda(!) restaurangen innan security:n (där några av de enda sittplatserna innan security:n fanns) och tog varsin empanada.

När disken öppnade lämnade vi väskan och gick sen mot security:n. Little did we know att vi, för att nå den, behövde stå i en av de längsta köerna vi sett. Kön gick genom i princip hela terminalen, som är väldigt avlång och smal. Det blev som en kö, som gick till en kö, som gick till en kö, och så vidare. Allt som allt fyra köer man behövde stå i för att komma fram! Trots att kön var lång rörde den på sig konstant, så det gick ändå ganska fort. Själva screeningen var väldigt chill, vi lät allt ligga kvar i väskorna och tog bara av oss klockor och sånt, och sen kollade vi in i en kamera och var igenom.

Det var mycket folk på terminalen, men vi hittade en plats vid vår gate. Emelie promenerade runt på terminalen och spenderade de sista av våra kontanter på en keps och varsin pizzaslice. Allt var så dyrt att det inte var några problem att bli av med 40 dollar! Efter ett tag var det dags att gå ombord på flyget hem, en Lufthansa-flight på runt elva timmar med ett relativt nytt flygplan och faktiskt väldigt bra infotainment-system. Det blev inte så mycket sömn, Emelie fick kanske en halvtimme och Ludvig ingenting, men vi kollade på Project Hail Mary i alla fall, väldigt bra film!

Väl framme i Frankfurt behövde vi av någon obegriplig anledning ta en buss från planet in till terminalen, dålig stil för ett långdistansflyg från USA. Men vi hade gott om tid till nästa flyg, så det var lugnt. Även passkontrollen gick jättesnabbt för oss, och vi var igenom på några minuter, vilket kändes som en riktig revansch från JFK där vi behövde köa i typ en timme. Sen försökte vi sätta oss vid vår gate, men den ändrades några gånger så vi fick promenera runt en del. Till lunch tog vi en currywurst, vilket kändes rimligt när vi ändå (typ) var i Tyskland.

Sen var det en tvåtimmarsflight hem, som vi båda lyckades sova igenom nästa hela! Vi landade, hämtade vårt incheckade bagage, och eftersom vi bokat taxi med Taxi Stockholm stod det en taxichaufför och väntade på oss med en iPad där det stod "Ludvig Larsendahl", vilket kändes väldigt fancy. Vi åkte hem till Emelies familj, där vi hämtade bilen, och sen åkte vi hem-hem. Och nu är vi hemma! Det känns jättekonstigt och skönt, och som vanligt känns det som att vi aldrig åkte... Vi återkommer med topplistor och reflektioner, vi hörs!