Kansas är (nästan) helt platt

Dagen började med att vi åkte till IHOP för att äta frukost, eftersom det inte ingick någon frukost på motellet vi sovit på. Vi beställde in en breakfast sampler som innehöll lite av allt: ägg, bacon, hash browns, korv och två pannkakor, och så tog vi lite French toast också. Det blev ganska mycket mat. Pannkakorna var goda, och det är alltid kul med olika siraper, men i övrigt talar vår rating för sig själv. Vår servitris var dessutom väldigt konstig. Hon stirrade på oss hela tiden med ett ansikte som ett stort frågetecken, och frågade om hon kunde "get us something" typ fem gånger under de 20 minuter vi var där, men när vi väl behövde hjälp med något var hon som bortblåst. Hon fick ingen dricks heller, eftersom hon inte ens visade hur man skulle ge den (betalningsprocessen var väldigt förvirrande). Vi hoppas för hennes skull att hon var ny på jobbet och att det blir bättre.

Efter den konstiga starten hoppade vi in i bilen och satte siktet på Monument Rocks, ungefär tre timmars körning bort. Istället för motorvägen körde vi på massa byways, alltså mindre vägar där det knappt fanns någon annan. Vi mötte ytterst få bilar, och landskapet var platt. Kansas fortsätter alltså leva upp till sitt rykte om endless plains: det enda vi såg var i princip åkrar och enstaka träd, plus någon liten stad då och då där det inte heller var särskilt mycket folk.

Efter tre timmar svängde vi av asfaltvägen ut på en grusväg, som vi sen körde på i tjugo minuter för att komma fram till Monument Rocks. Det var lite sjukt, vi passerade genom kohagar och allt möjligt. I recensionerna fanns varningar om att vägen blir omöjlig att köra på om det regnat, men vi har haft fint väder i området i flera dagar, så det var inga problem.

Monument Rocks är alltså stora klippformationer som bara står mitt ute i ingenstans. All terräng runtomkring är helt platt, öppna fält, och sen helt plötsligt bara: de här formationerna. Vi hoppade ur bilen och gick några varv runt första "delen", och åkte sedan vidare till den andra "delen". Där fanns faktiskt en bil med några människor, så vi var inte helt ensamma, men de stack ganska snabbt. Det var väldigt varmt, så det var inget ställe man hänger på i timtal; vi var där kanske tio minuter, men det var väldigt häftigt och absolut värt stoppet, även om det totalt blev en timmes omväg. Grejen med den här sträckan är ju att det händer typ ingenting, så man får ta de alternativ som finns. Det här var ett av dem.

Sen stannade vi på McDonald's, eftersom det inte fanns någon oprövad snabbmatskedja i närheten. Och det är verkligen sjukt hur exakt likadant det är att äta McDonald's här som i Sverige. Pommesen var möjligtvis lite annorlunda, men i princip allt annat var identiskt. Vi tog nuggets och en Quarter Pounder och det smakade precis som McDonald's gör hemma. En femma över hela linjen. Man vet vad man får, men det är ju inget speciellt.

Sen åkte vi över till Colorado, och det slår oss att det var första gången vi kört in i en ny tidszon. En liten skylt bara, och så var det plötsligt Mountain Daylight Time.

Strax efter gränsen väntade nästa stopp: Kit Carson County Carousel, en 121 år gammal karusell som fortfarande går och som restaurerats genom åren. Priset? En dollar per person. Det inleddes med en historisk genomgång av var karusellen kommer ifrån, hur den byggts, och om den mekaniska orgeln som spelar musiken medan den snurrar. Det fanns massa olika djur att sitta på: kameler, zebror och en tiger som Emelie tog (Ludvig fick nöja sig med en häst eftersom det bara fanns en tiger på den raden). Karusellen gick förvånansvärt fort, uppåt 25 km/h, i tre-fyra minuter. Det blev nästan lite snurrigt. Ett väldigt nice stopp och verkligen värt pengarna. Hon som jobbade där var jättetrevlig också, hade varit i Sverige och jobbat med svenskar och hade bra koll, men sa att hon gillade Danmark bättre. Lite offensive, men vi förlåter henne.

Därefter var det ungefär en timmes körning till Limon, Colorado, där vi tyckte det var rimligt att stanna för dagen. Vi bor på Safari Inn, ett riktigt motell-motell. Det är inte lika modernt och fint som gårdagens, rummet känns som att det är från 70-talet, men det är väldigt rent. Det är en upplevelse helt enkelt!

Vi kom fram sent på eftermiddagen och chillade på rummet ett tag innan vi gick och hämtade maten vi beställt från restaurangen på andra sidan vägen. Här fanns nämligen inte heller så många intressanta snabbmatsalternativ, bara sådana vi redan ätit på som Wendy's, Taco Bell, och McDonald's. Så vi testade restaurangen istället, vilket var dyrt och tyvärr inget vidare. Det var hamburgare och pizza, vilket i sig är gott, men det var inget speciellt för 50 dollar. Lite trist, men det var mat.

Nu chillar vi på hotellrummet och har äntligen börjat kolla på den där 9/11-dokumentären vi ville se redan när vi var i New York. Dagarna och kvällarna har verkligen gått i ett de senaste tolv dagarna.

Imorgon blir det att ta sig upp i Rocky Mountains. Vi hörs då!